.png){kind=logo}
"Distansstudier över nätet har under coronapandemin fått stor betydelse: under år 2020 blev det normalt att skolgång och studier övergick till distans. Detta alternativ till närstudier har visat sig vara fungerade och har till följd av pandemin kommit för att stanna. Men att studera på distans har naturligtvis både sina för- och nackdelar. Det kan passa bra för den som trivs med att studera eller avklara kurser på egen hand, men för en socialare elev kan det i längden bli ensamt och påverka studierna negativt. Distansstudier är ju heller inte något nytt: före den digitala revolutionen sköttes undervisningsgången per brev (brev- och korrespondensinstituten). Under 1990-talet kom sedan epost och Internet och breven gick till historien.
Vägen via förlagsjobb
Min väg till bibliotekarieyrket blev ganska utdragen på grund av obeslutsamhet och olika jobb inom förlagsbranschen, som jag hade vid sidan av biblioteksstudierna på distans. Jag hade förvisso ett perspektiv på jobbet hemifrån då min mor under sitt yrkesverksamma liv var bibliotekarie i Vanda- och senare i Esbo stad, men jobbet var – och är fortfarande – lågavlönat, vilket kanske var ett av skälen till att hon inte uppmuntrade mig till banan. När jag mot slutet av 1990-talet studerade humaniora i Åbo, kom jag på att informationsförvaltning skulle vara bra som biämne för en humanist. Det är även möjligt att studiehandledaren på humanistiska fakulteten tipsade om det. Jag hade folkloristik som huvudämne och etnologi som första biämne. Då jobbmöjligheter för dessa ämnen var mindre klart definierbara, var det kanske bra med ett andra biämne med tydligare yrkesinriktning.
Jag inledde informationsförvaltningsstudierna som normala föreläsningar 1998, men då jag bodde till hälften i Helsingfors, hakade jag snart på möjligheten att fortsätta studierna på distans enligt ett studiepaket som dåvarande Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi hade inlett. Den första distanskursen i studieprogrammet inleddes 2001. På den läroplattform jag använde var uppgifterna indelade i studiemoduler. Modulerna öppnade sig efter hand i takt med att man avklarade dem. Live-möten förekom inte. Vi hade istället närstudieträffar, som antingen arrangerades i Åbo eller Vasa, någon enstaka gång annanstans i Österbotten.
Teknikens möjligheter
Distansstudierna var, nu när jag minns tillbaka, egentligen som normal undervisning, men utlagd på nätet och med rätt omfattande självstudier av kurslitteratur i form av länkar till digitala resurser eller som fysiska böcker. Man behövde hög motivation då det egna studieansvaret var stort. Jag har inte deltagit i regelrätta distansstudier under pandemitiden, så jag kan inte göra djupgående jämförelser mellan distansstudierna för cirka tjugo år sedan och nu. Men på basen av vad jag upplevt av distansmöten och uppgifter i samband med dem, anser jag att distansstudierna av idag har klart mer närmare kontakt mellan deltagarna än för tjugo år sedan. Teknikens utveckling har möjliggjort mer interaktion, vilket hjälper motivationen.
När jag ser på dagens tekniska distansmöjligheter och pandemin som ökade användningen av dem, slås jag av tanken att man för tjugo år sedan säkert inte hade en aning om att ett virus skulle påverka studier och arbete som coronaviruset har gjort de senaste två åren. Den teknik som var tillgänglig då skulle antagligen ha fungerat hyfsat, men till exempel större träffar eller möten skulle ha varit omöjliga att genomföra i ett läge då närstudieträffar med många deltagare var otillåtna.
Tekniken i all ära, och det är bra att den utvecklas, men traditionellt när-studerande är det jag föredrar."
Johan Lindberg
Bibliotekarie, Arbis bibliotek